Hän – eller ännu en åsikt om hen

Jag tycker hen är ett bra pronomen för den (hups, vi har redan ett könsneutralt ord!) som varken känner sig som han eller hon. Det är ett semibra pronomen när könet är okänt, främst för att texten ibland blir smidigare i skrift. Hen är ett uselt pronomen i den feministiska kampen (eller vad man nu vill kalla den).

Finskans ”hän” har nog inte gjort mycket för feminismen. Om ”hän” skulle fungera så bra så borde Finland vara fruktansvärt mycket mera jämställt än Sverige. Fast finnarna säger ”hän” så sätter de ändå ett stereotypt kön på personers vars kön är okänt. Så hen tar på inget sätt bort förhandsuppfattningen om kön. Finskan är ett levande bevis på det?

Idag läste jag senaste nummer av Astra. Riktigt intressant läsning, men ibland störs jag över hur patriarkatet är det lätta svaret till alla problem i samhället. Och så störs jag över när någon specifikt konstruerar sin text för att kunna använda hen. Men det sista är kanske närmast mitt problem?

För intresseklubben noterade jag också en stor del av serierna i Astra stilmässigt går i samma stil som många av Basses. Eller så läser jag bara för lite moderna serier?

Skulle jag få bestämma, så skulle det finnas ett hen för den som varken känner sig som hon eller han. Och ett till pronomen hän(?) som då skulle betyda han eller hon. Jag tror dock det är våra uppfattningar om könsroller vi måste motarbeta, inte dölja dem bakom ord.

Publicerat i Jämställdhet, Ugh, Bakpappa har talat! | Lämna en kommentar

Super-Mimmi tar ny form – en pyrrhusseger?

Jag klagade i decembeK-Rauta Järvenpää Super-Mimmi ver2 cropr på K-Rauta Järvenpääs Super-Mimmi. Jag ser nu att de tagit mitt klagomål  med någon sorts allvar och gjort om sin maskot. Suck.

Men det värsta är att jag inte vet hur jag skall ställa mig till Super-Mimmi version 2.0. Huvudet med papiljotter ger mig precis samma vibbar som för en månad sedan, men kanske det bara är jag som läst för många av Genusfotografens artiklar om gapande kvinnor? Men det är kroppen som vållar mig problem. Den är i mitt tycke inte alls mera sexistisk än en genomsnitts amerikansk superhjälteserie. Fast jag ännu tycker den är helt stereotyp så om jag klagar på den här så måste jag klaga på typ 99% av alla ritade kvinnor i serier. Det är liksom en strid jag inte är färdig ta.

Till vänster ser ni Super-Mimmi före och efter sin transformation.

Publicerat i arg, Jämställdhet, Ugh, Bakpappa har talat! | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Charlotte hade ett inlägg om ”lätt” sexistisk reklam som K-rauta Järvenpää kör med. Damen i fråga syns bättre på bild i Charlottes foto ur en reklam. På något sätt hade jag kunnat förstå om män i övre medelåldern som jobbar i en järnaffär hade tyckt det var roligt. Men förvåningens finger placerades i häpnadens mun när jag insåg K-Rauta i Träskända har en kvinnlig VD. Att sedan inse marknadsföingschefen i paraplyorganisationen Rautakesko också var en kvinna fick mig att höja på ögonbrynen.

Image
Bilden lånad från K-Rauta Järvenpääs framsida

Jag kan uppriktigt inte förstå hur man inte ser en datoranimationsbimbo med överstora, yppiga och toppiga bröst, minimal midja och kilometerlånga extremiteter som problematisk. När man sen ännu klistrar på ett ansikte med papiljotter i håret så kan jag inte annat än undra hur det skall representera K-Rautas kunder. Kvinnor lär den knappast locka till sig. På något sätt hoppas jag de försökt framhäva en kvinna kan vara VD i K-rauta, men att de bara totalt misslyckats med utförandet. Deras maskot heter Super-Mimmi ser jag idag.

Sagt och gjort tog jag kontakt:

Aihe: K-Rauta Järvenpään ”supernainen”

Terve,

Voisitko vähän avata minulle miten olette ajatelleet teidän mainoksissa esiintyvän ”supernaisen” kanssa? Onko tarkoitus että hän kolahtaa hyvin teidän asiakkaisiin, oletan suurimman osan olevan miehiä? Tai onko takana vain joku juttu joka ei yhtään avaudu minulle? Minun mielestä kyseinen ”supernainen” on erittäin seksistinen ja alentava naisia kohtaan. Sinäänsä myös miehiä kohtaan, jos tuolla on tarkoitus lisätä kiinnostusta teidän liikkeeseen.

Liitteenä kuva mainoslehdestä ja kuva K-rauta Järvenpää yhteystiedot sivulta.

Ystävällisin terveisin,
”Bakpappa”

Först, redan följande dag, fick jag svar av VD:n. Tydligen såg hon inte direkt något problem med Super-Mimmi. I varje fall inget hon vi kommentera publikt. Lite besviken är jag hon inte alls kunde motivera sin reklam.

Hei!

Kiitos palautteestanne! Mainontamme ei ole tarkoitus loukata ketään. Tulemme käsittelemään asiakaspalautteenne markkinointityöryhmässämme. Kaikki asiakaspalaute on arvokasta, oli se sitten risua tai ruusua. Kiitos Teille yhteydenotostanne!

Hyvää joulun odotusta Teille!

Ystävällisin terveisin

”VD för K-rauta i Järvenpää”

Ett par timmar senare fick jag ett svar av Rautakeskos VD, inte marknadsföringschefen som jag mailat. Imponerande nog är även Rautakeskos VD en kvinna.

Hei ”Bakpappa”

Kiitos palautteestasi koskien K-rauta Järvenpään markkinointia. Pahoittelen, mikäli olet kokenut mainoksen loukkaavaksi.

Teemme K-rauta-ketjussa kaikille kaupoille yhteistä markkinointia, minkä lisäksi yksittäinen kauppa voi markkinoida kauppakohtaisia etuja. Kauppakohtaisen markkinoinnin toteuttamisesta on kauppiaille annettu ohjeet. Tarpeen mukaan kauppakohtainen markkinointi voi olla räväkkääkin ja huumoripitoista. Tässä kyseessä oleva ilmoitus ei kaikilta osin vastaa markkinoinnin periaatteitamme. Olen käsitellyt asian kauppiaan kanssa.

Mukavaa Joulun odotusta!

”VD för Rautakesko”

Det här var ett lite bättre svar. Jag håller helt med om att reklam skall få vara fräck och humoristisk. Men då måste man träffa prick och inte missa grovt. Jag är dock glad de anser reklamen inte helt följer deras regler för marknadsföring. Jag hoppas det att hon behandlat saken med köpmannen betyder reklamen försvinner. Eller att de ens också inför en lättklädd Super-Mauno med grym bula i mellangärdet och papiljotter i håret. Vill dock minnas de på framsidan inte ännu i början av veckan hade en reklam med Super-Mimmi.

Framtiden får utvisa om de gör något åt reklamen eller inte.

Publicerat den av bakpappa | 3 kommentarer

Tänk om…

Jag skall försöka vakna ur min bloggtorka med en liten anekdot om ett inbördeskrig.

De finlandssvenska fonderna gör en statskupp och tillsätter Björn Teir som president. Först är allt frid och fröjd, men så småningom börjar de göra livet svårt för politiska oliktänkare (främst sannfinländare) med finska som modersmål. Till slut blir förhållandena så ohållbara att många politiska aktivister flyr till Estland och Sverige i små fritidsbåtar. Andra tyr sig till människosmugglare som för dem till Tyskland och Holland. Av någon konstig anledning tycker finnarna i Holland det är kiva ha kontakt med sina landsmän och de bosätter sig alla i en av förorterna till Rotterdam.

15 år förflyter innan förhållandena blir så outhärdliga i Finland att rebeller stödda av CIA gör uppror i Jyväskylä och Rovaniemi. Rebellerna är främst centerpartister och socialdemokrater, men en liten högludd falang utgörs av sannfinländare. Kulturfonden försöker kväsa upproret med hård hand och jämnar Rovaniemi och halva Jyväskylä med marken. Men upproret sprider sig. Snart går ingen säker utanför Nyland. Rebellerna kontrollerar till slut området norr om linjen Uleåborg till Villmanstrand.

Inbördeskriget tär hårt på Finland. Civilbefolkningen flyr till Sverige vid Haparanda, men Kulturfonden kontrollerar havsområdena och hindrar flykt till Estland. Ryssland vill inte ta emot finska flyktingar och stoppar dem vid gränsen. Vintern blir hård i flyktinglägret i Kalix. Sverige kräver det internationella samfundet skall dela på bördan. Få länder vill ta emot flyktingar. Men Syrien, som har sitt inbördeskrig i färskt minne, tar emot 750 flyktingar av de 500 000 som finns i lägren.

De som lyckats fly stöder främst rebellerna, närmast med pengar. Det finns också många unga män som tar sig till Finland via Norge för att strida på rebellernas sida.

Till slut efter ett par års strider segrar rebellerna efter att USA precisionsbombat Forum i Helsingfors.

Är de unga återvändande männen som stred på rebellernas sida terrorister eller hjältar? En del av dem har levt på socialbidrag i Holland och har ett kriminellt förflutet. Största delen av dem hade ju dessutom föräldrar som var sannfinländare!

Så nu undrar jag hur onda de syriska flyktingarna i Sverige som återvänt till Syrien för att strida på rebellernas sida egentligen är? http://www.ctc.usma.edu/posts/the-swedish-foreign-fighter-contingent-in-syria

Publicerat i haltande liknelser | Märkt , , , | 2 kommentarer

Me ollaan netin sankareita kaikki…

Jag tog mig friheten att ändra på ordena till Sankarit av J Karjalainen. Jag är såpass musikimbecill att jag egentligen förknippar låten med hockey-vm 1995. Och först nu när jag läste ordena insåg jag hur kritisk den var. Ställvis behövde jag inte alls ändra på texten. Den här får ni tralla med hälsa… Kanske någon gör en musikvideo av den här, gärna med lite bättre ord.

Netin sankarit

Keitä ne on ne sankarit
netin sankarimiehet
jotka koko valtakuntaa arvostaa?
Keitä ne on ne sankarit
netin sankarinaiset
jotka toisen työstä vihansa saa?

Me ollaan sankareita kaikki
kun ei silmiin katsota
me ollaan sankareita netin
ihan jokainen (2x)

Keitä ne on ne sankarit
sellaiset sankarinaiset
jotka vihaa palstoilla levittävät?
Keitä ne on ne sankarit
sellaiset sankarimiehet
jotka tosipaikan tullen pelkäävät?

Me ollaan sankareita kaikki
kun ei silmiin katsota
me ollaan sankareita netin
ihan jokainen.

Keitä ne on ne sankarit
netin sankarinaiset
jotka vihallaan kaikkia uhoaa?
Keitä ne on ne sankarit
netin sankarimiehet
jotka heikompansa tieltään kumoaa?

Me ollaan sankareita kaikki
kun oikein silmiin katsotaan
me ollaan sankareita elämän
ihan jokainen.

Publicerat i arg, Internet, Ugh, Bakpappa har talat! | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Smink och sånt…

Charlotte på bloggen Hit och dit och tillbaka igen hade ett intressant inlägg om att sminka sin egen flicka. Gå och läs hennes blogg!

Jag tänkte ge ett svar till, men jag svävade iväg så långt från ämnet att jag lägger in det här istället. Och så får jag lite bloggat också. Kanske jag får blodad tand igen?

Argumentet mot smink brukar vara att kvinnor måste sminka sig för männens skull. Ja det finns säkert en massa puckon till män som kräver deras kvinnor skall vara fina och sminkade. Ja det finns en massa puckon till män som skaffar sig fru som ett prydnadsföremål. Ja, det är värt protestera mot det. Men det är i mitt tycke ändå inte vardagen här i Finland.

Så om man ser på vad smink innebär i Finland? Är kritiken mot smink egentligen en kritik av symptomet, inte problemet? Frågan är egentligen om man lagar sig fin för en möjlig partner (eller kamratkrets (*)) eller för sig själv? Och det stora problemet är att när man lagar sig fin för sig själv så uppfattar många att man gör det för potentiella partners?

Moralfjant menade kvinnor sminkar sig för att göra sig knullbara. Ja, det stämmer säkert. Män lagar också upp sig för att öka sin knullbarhet. Med tanke på att knullbarhet egentligen handlar väldigt mycket om det yttre så är det kanske inte ens så konstigt?

Problematiskt blir sminkandet först när man inte duger utan smink, när gruppen kräver man skall vara knullbar. Nog är de flesta knullbara som de är och smink förändrar det inte. Men med smink försöker man öka sin knullbarhet i sin egna utvalsgrupp. Man vill ju inte bli knullad av vem som helst! Och då antar man den som är mest knullbar får välja först.

Sedan är det ju lite paradoxalt man vill öka sin knullbarhet genom att sminka sig. Men samtidigt kräver man av andra de också skall sminka sig, dvs. öka sin knullbarhet. Är inte det lite motsägelsefullt att villa vara knullbarast, men samtidigt förämra sina egna möjligheter genom att kräva andra sminkar sig?

Kan någon genusmedveten som råkar läsa det här förklara varför det är värre att kvinnor sminkar sig knullbara än att män lagar sig knullbara? I grund och botten tycker jag det är fritt fram att laga sig knullbar för var och en. Bara man är medveten om det. Problemet är när man sedan behöver ett målat skal för att känna sig bekväm, oberoende av om man söker knullbarhet eller inte.

Och är det politiskt inkorrekt säga den som väljer partner enligt knullbarhet är ett pucko och de förtjänar varandra?

Om en kvinna känner sig fin när hon pyntat sig i ett par timmar och valt kläder lika länge. Är det då fel om jag känner mig fin när jag tagit en dusch och drar på mig en kragskjorta? Säger det något om samhället eller bara om just oss två som individer? Känner hon sig finare än jag?

(*) Jag tycker egentligen det är värre om man sminkar sig för att accepteras i gruppen än för att höja sin ”knullbarhet”.

Publicerat i flum, Jämställdhet | Märkt , , | 7 kommentarer

Genus i foto i tidningar i Svenskfinland

Genusfotografen bloggar om genus i bild. Främst om misslyckanden. När jag läste dagens (25.4.2013) HBL insåg jag det nu är min tur dra ett strå till stacken.

HBL kira+kira

Fucking blow me! Eller är det kanske bara för mig som tankarna börjar röra sig under bältet? Om meningen var man skulle tänka på mat och yrkeskunniga kockar så tycker jag fotografen missade ”en aning”. Och hade de inte ens kunnat få ha ögonen öppna? Det enda HBL får plus poäng för är att bilden faktiskt har något att göra med artikeln.(*)

Jag har inte tidigare reagerat på bilder i HBL. Jag hoppas det här är undantaget som bekräftar regeln.

martha_pärm

Av pur nyfikenhet tittade jag på tidningen Martha och hur de lyckats med genusproblematiken. Föga förvånande har de främst kvinnor på pärmen. Den enda mannen på pärm den senaste tiden får stå i en dörröppning och se maskulin ut. (Samma tidning behandlar könsroller). Kvinnorna figurerar ofta med sina(?) barn runt sig. Men varför kan inte en hel familj figurera på pärmen? Varför är familj alltid mamma+barn i Martha? Varför inte mamma-pappa-barn, mamma-mamma-barn eller mamma-pappa-mamma-pappa-barn? Som tur är bilderna oftast inte tagna uppifrån. Pärmbilderna finns på Facebook.

Sen är jag inte så bra på andra finalndssvenska tidsskrifter. Nya Argus verkar ha en del pärmar på nätet. Jag kan inte hitta så mycket att klaga på där. Om det är medvetet eller omedvetet av dem vet jag inte.

(*) Ja, jag blev lite sur över den här artikeln i BBL. De må vara lagligt låna in den där bilden, men ”bilden har inget med händelsen att göra”-journalistik är inte något de finlandssvenska tidningarna överlever med.

Publicerat i arg, foto | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Vad jag tycker om anonymitet

Sylvia Bjon och Elaka tog upp ämnet med yttrandefrihet och anonymitet.

Här är mina 2 cent…

Att kräva Facebook registrering är ett av de bättre sätten faktiskt identifiera någon. Men att tro någon som kommenterar med ett ”riktigt” namn gör det med eget namn är det bästa sättet invagga sig själv i falsk trygghet. Felet med FB-identifiering är sedan igen många. Det största felet är att andra litar på det för mycket. Det går att skapa vilken som helst profil på FB, men det tänker folk inte på. Och jag vill inte FB skall känna till vad jag skrivit, det är en del av mig jag inte vill dela med (företaget) FB. Och tekniskt måste man vara förberedd på att profilen raderas.

Aftonbladet har övergott till att kräva FB-inloggning. Kommentarer på deras artiklar har säkert förändrats. Men det är allt som förändrats, människors åsikter har inte gjort det. De har inte löst problemet.

De flesta som kritiserar anonymitet gör det utan att alls förstå sig på den teknik som finns tillgänglig. Det är lite som att förbjuda telefoner, bara för att man inte vet vem som ringer. Det finns en uppsjö mera eller mindre tekniska lösningar för att hålla en saklig nivå på debatten utan att kräva identifiering. Se t.ex. på diskussionen på Slashdot. Och inte heller identifiering fungerar om användarbasen är för stor. Man måste ändå ha moderering och det är bara lättja om man då försöker lösa det med identifiering.

Framför allt är det en väldigt stor skillnad mellan registrering och identifiering. Det är sällan det senare för med sig speciellt mycket mera mervärde till problemet med osakligheter på nätet.

Jag drar också lite på mun åt dem som kommer med argumentet att i känsliga ämnen skall man få använda pseudonym. Att tro det bara finns en gräns för vad som är känsligt är väl naivt? Anonymitet gäller inte bara politik. Någon lider kanske av barnlöshet, någon annan är nudist och den tredje är homosexuell. För många är det känsliga ämnen, men inte för alla. Varför inte låta dessa diskutera publikt med sina likar utan att behöva undra om tystnaden på släktfesten har att göra med vad de inte vill prata om med släkten? I en perfekt värld var ingen skulle behöva skämmas eller stämplas för sina åsikter eller läggning skulle identifiering bara var positivt. Men nu är vi tyvärr långt ifrån det och måste leva med det.

Sedan tänker jag hävda det inte är någon skillnad om Sylvia Bjon är känd som Sylvia Bjon eller en pseudonym. Det enda som spelar roll är att folk förknippar henne med en viss person som figurerat i media. Om Sylvia Bjon råkade heta Anna Pettersson och hon inte figurerade i media så skulle ingen förknippa hennes åsikter med någon person.

Eller råkar man heta Tarja Halonen, utan att vara *den* Tarja Halonen, så kan det lätt ge upphov till missförstånd…

Ännu en orsak tillåta pseudonym är att man kanske inte vill uttrycka sig som representant för ett företag. T.ex. YLE har regler för hur deras medarbetare bör uppföra sig i sociala medier. Ibland vill man, helt legitimt, uttrycka sig utan allt det bagage en publik profil för med sig. Ibland kanske man bara tycker vad man säger är viktigare än vem som säger.

Man skall också komma ihåg yttrandefrihet inte är en rättighet att få säga vad som helst när som helst var som helst. Om jag har en blogg (eller ger ut en tidning) så har jag rätt bestämma vad det kommer ut via den. Är man inte nöjd med vad jag släpper igenom så är det fritt fram sätta upp en egen blogg eller tidning. I min blogg är det främst frågan om min yttrandefrihet, inte din. Yttrandefrihet betyder också att jag kan bli ansvarig om jag inte städar upp efter dig.

Det bästa och stamtidigt sämsta med anonyma kommentarer är att man faktiskt får höra vad (mera eller mindre) okända människor tycker. Jag har alltid (nåja, länge åtminstone) tyckt det är bättre se vad som puttrar än att koka med locket på och plötsligt exploderar det i ansiktet på en. Det är t.ex. värre sopa rasism under mattan än att få den kastad i ansiktet. Jag VILL rasistiska riksdagsmän skall hängas ut. Bara det som kommer ut i det offentliga kan bekämpas.

Sen gäller det komma ihåg jag valt använda pseudonym, så man kan knappast kalla mig för opartisk. Nu är jag ingen kändis i verkliga livet heller, men den främsta orsaken var att jag ville det skulle spela roll vad jag säger, inte vem som säger. Den andra orsaken var att jag inte vill dra mig från att uttrycka mina åsikter bara för att undvika en potentiell arbetsgivare kan googla mig någon gång i framtiden.

Men sen gick det en tid och sedan insåg jag att jag är mera identifierad när jag kommenterar som Bakpappa med en länk tillbaka till min blogg än om jag gjorde det med eget namn. Så nu inbillar jag mig att om någon säger bakpappa så tänker alla på den där konstiga typen på nätet. :-)

Publicerat i bloggar, Internet, Ugh, Bakpappa har talat! | Märkt | 12 kommentarer

Det är alltid någon annans fel!

Kan nån fort repetera för mig vad som riktigt hänt? STX Finland söker om 50M€ lån av staten, men får knappa 50M€ i stöd (som inte behöver betalas tillbaka) istället. Och nu är det bara statens fel kryssaren gick till Frankrike?

Visst är det fint att sannfinländarna gör en interpellation, men tror någon faktiskt det är annat än teater? Vi kommer ändå aldrig i en interpellation få utrett varför beställningen gick till Frankrike. Tänk om fransmännen gav en bättre offert med någon annan morot än den sista miljonen?

Och varför kan STX Finland inte låna från den fria marknaden? Visst, räntan är högre, men nu med stödet så hade de inte behövt låna mera än typ 5-20 miljoner. Lite beroende på hur noga man räknar med vart pengarna hör.

Och visst är det synd staten inte kunde köpa 20 000 manarbetsår för 50M€. Men i något skede måste man också börja överväga hur mycket staten kan stöda olika företag utan att konkurrensen blir snedvriden. Och varsvindustrin är redan av hävd en väldigt snedvriden bransch. Det finns ju också en sannolikhet en del av manarbetsåren hittar annan sysselsättning. Tyvärr så innebär inte en 50M€ satsning nu att det finns fortsatt arbete för varvsarbetarna. Arbetet kommer alltid ett fartyg i taget. Skall man då alltid stödja varje manarbetsår med c. 2000€? Jag hade inte haft något emot ett sådant stöd som arbetsgivare.

Publicerat i politik | Lämna en kommentar

Det är bättre vara kränkt än sårad.

Kränkthet tas upp på @JPvEs blogg Essetter. Jag har egentligen själv aldrig använt ordet och kränkt har rätt nyligen dykt upp på min radar. Och nu har det kanske en lite dålig skimmer i och med uttrycket ”kränkta vita män” som närmast är ett glåpord i Sverige.

Däremot har jag alltid (nåja, de senaste 20 åren) sagt det är bättre bli arg än ledsen om man råkar ut för en orättvisa. Vad jag egentligen menat är kränkt, inte arg. Jag har bara inte vetat om det. För mig är skillnaden mellan kränkt och ledsen hur man hanterar att bli sårad. Den som blir sårad vänder det inåt och försöker kanske ändra på sig själv för att det inte skall hända igen, det äter på självförtroendet. Det är också lätt att igen bli sårad och högst antagligen märker ingen hur ledsen man blir. Det kan till och med vara någon sårat en ofrivilligt och gärna bett om ursäkt om den förstått vad den gjort. Blir man kränkt så vet man om att man själv inte har gjort fel. Man låter ofta också omvärlden veta om det. Sårade någon en i misstag så ber den antagligen om ursäkt och gjorde någon det med flit så låter den antagligen bli nästa gång. Rovdjur, speciellt fega sådana, ger sig bara på byten de tror de kan fälla.

Jag blev mobbad i lågstadiet av elever som gick två klasser ovan mig. Mera om det kanske en annan gång. Jag var rädd medan det pågick. Efteråt, när det slutat, var jag sårad. Sedan som vuxen kände jag mig kränkt. Jag lovar det är en känsla en miljon gånger bättre än att vara ledsen. Jag har i många år undrat vad som skulle hända om jag stötte på hen som främst mobbade mig, vår finlandssvenska ankdamm är ju inte så stor. Nu stötte jag till slut på hen(*) via mitt barns hobby. Hen hade inget minne av att ha mobbat mig. Jag antar det oftast är så.

(*) Nåja 95% säker på att det är hen. Det borde inte gå ta miste på den nunan, inte ens efter 25 år.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar