Sylvia Bjon och Elaka tog upp ämnet med yttrandefrihet och anonymitet.
Här är mina 2 cent…
Att kräva Facebook registrering är ett av de bättre sätten faktiskt identifiera någon. Men att tro någon som kommenterar med ett ”riktigt” namn gör det med eget namn är det bästa sättet invagga sig själv i falsk trygghet. Felet med FB-identifiering är sedan igen många. Det största felet är att andra litar på det för mycket. Det går att skapa vilken som helst profil på FB, men det tänker folk inte på. Och jag vill inte FB skall känna till vad jag skrivit, det är en del av mig jag inte vill dela med (företaget) FB. Och tekniskt måste man vara förberedd på att profilen raderas.
Aftonbladet har övergott till att kräva FB-inloggning. Kommentarer på deras artiklar har säkert förändrats. Men det är allt som förändrats, människors åsikter har inte gjort det. De har inte löst problemet.
De flesta som kritiserar anonymitet gör det utan att alls förstå sig på den teknik som finns tillgänglig. Det är lite som att förbjuda telefoner, bara för att man inte vet vem som ringer. Det finns en uppsjö mera eller mindre tekniska lösningar för att hålla en saklig nivå på debatten utan att kräva identifiering. Se t.ex. på diskussionen på Slashdot. Och inte heller identifiering fungerar om användarbasen är för stor. Man måste ändå ha moderering och det är bara lättja om man då försöker lösa det med identifiering.
Framför allt är det en väldigt stor skillnad mellan registrering och identifiering. Det är sällan det senare för med sig speciellt mycket mera mervärde till problemet med osakligheter på nätet.
Jag drar också lite på mun åt dem som kommer med argumentet att i känsliga ämnen skall man få använda pseudonym. Att tro det bara finns en gräns för vad som är känsligt är väl naivt? Anonymitet gäller inte bara politik. Någon lider kanske av barnlöshet, någon annan är nudist och den tredje är homosexuell. För många är det känsliga ämnen, men inte för alla. Varför inte låta dessa diskutera publikt med sina likar utan att behöva undra om tystnaden på släktfesten har att göra med vad de inte vill prata om med släkten? I en perfekt värld var ingen skulle behöva skämmas eller stämplas för sina åsikter eller läggning skulle identifiering bara var positivt. Men nu är vi tyvärr långt ifrån det och måste leva med det.
Sedan tänker jag hävda det inte är någon skillnad om Sylvia Bjon är känd som Sylvia Bjon eller en pseudonym. Det enda som spelar roll är att folk förknippar henne med en viss person som figurerat i media. Om Sylvia Bjon råkade heta Anna Pettersson och hon inte figurerade i media så skulle ingen förknippa hennes åsikter med någon person.
Eller råkar man heta Tarja Halonen, utan att vara *den* Tarja Halonen, så kan det lätt ge upphov till missförstånd…
Ännu en orsak tillåta pseudonym är att man kanske inte vill uttrycka sig som representant för ett företag. T.ex. YLE har regler för hur deras medarbetare bör uppföra sig i sociala medier. Ibland vill man, helt legitimt, uttrycka sig utan allt det bagage en publik profil för med sig. Ibland kanske man bara tycker vad man säger är viktigare än vem som säger.
Man skall också komma ihåg yttrandefrihet inte är en rättighet att få säga vad som helst när som helst var som helst. Om jag har en blogg (eller ger ut en tidning) så har jag rätt bestämma vad det kommer ut via den. Är man inte nöjd med vad jag släpper igenom så är det fritt fram sätta upp en egen blogg eller tidning. I min blogg är det främst frågan om min yttrandefrihet, inte din. Yttrandefrihet betyder också att jag kan bli ansvarig om jag inte städar upp efter dig.
Det bästa och stamtidigt sämsta med anonyma kommentarer är att man faktiskt får höra vad (mera eller mindre) okända människor tycker. Jag har alltid (nåja, länge åtminstone) tyckt det är bättre se vad som puttrar än att koka med locket på och plötsligt exploderar det i ansiktet på en. Det är t.ex. värre sopa rasism under mattan än att få den kastad i ansiktet. Jag VILL rasistiska riksdagsmän skall hängas ut. Bara det som kommer ut i det offentliga kan bekämpas.
Sen gäller det komma ihåg jag valt använda pseudonym, så man kan knappast kalla mig för opartisk. Nu är jag ingen kändis i verkliga livet heller, men den främsta orsaken var att jag ville det skulle spela roll vad jag säger, inte vem som säger. Den andra orsaken var att jag inte vill dra mig från att uttrycka mina åsikter bara för att undvika en potentiell arbetsgivare kan googla mig någon gång i framtiden.
Men sen gick det en tid och sedan insåg jag att jag är mera identifierad när jag kommenterar som Bakpappa med en länk tillbaka till min blogg än om jag gjorde det med eget namn. Så nu inbillar jag mig att om någon säger bakpappa så tänker alla på den där konstiga typen på nätet. :-)
En pappas memoarer... 