Vad jag tycker om anonymitet

Sylvia Bjon och Elaka tog upp ämnet med yttrandefrihet och anonymitet.

Här är mina 2 cent…

Att kräva Facebook registrering är ett av de bättre sätten faktiskt identifiera någon. Men att tro någon som kommenterar med ett ”riktigt” namn gör det med eget namn är det bästa sättet invagga sig själv i falsk trygghet. Felet med FB-identifiering är sedan igen många. Det största felet är att andra litar på det för mycket. Det går att skapa vilken som helst profil på FB, men det tänker folk inte på. Och jag vill inte FB skall känna till vad jag skrivit, det är en del av mig jag inte vill dela med (företaget) FB. Och tekniskt måste man vara förberedd på att profilen raderas.

Aftonbladet har övergott till att kräva FB-inloggning. Kommentarer på deras artiklar har säkert förändrats. Men det är allt som förändrats, människors åsikter har inte gjort det. De har inte löst problemet.

De flesta som kritiserar anonymitet gör det utan att alls förstå sig på den teknik som finns tillgänglig. Det är lite som att förbjuda telefoner, bara för att man inte vet vem som ringer. Det finns en uppsjö mera eller mindre tekniska lösningar för att hålla en saklig nivå på debatten utan att kräva identifiering. Se t.ex. på diskussionen på Slashdot. Och inte heller identifiering fungerar om användarbasen är för stor. Man måste ändå ha moderering och det är bara lättja om man då försöker lösa det med identifiering.

Framför allt är det en väldigt stor skillnad mellan registrering och identifiering. Det är sällan det senare för med sig speciellt mycket mera mervärde till problemet med osakligheter på nätet.

Jag drar också lite på mun åt dem som kommer med argumentet att i känsliga ämnen skall man få använda pseudonym. Att tro det bara finns en gräns för vad som är känsligt är väl naivt? Anonymitet gäller inte bara politik. Någon lider kanske av barnlöshet, någon annan är nudist och den tredje är homosexuell. För många är det känsliga ämnen, men inte för alla. Varför inte låta dessa diskutera publikt med sina likar utan att behöva undra om tystnaden på släktfesten har att göra med vad de inte vill prata om med släkten? I en perfekt värld var ingen skulle behöva skämmas eller stämplas för sina åsikter eller läggning skulle identifiering bara var positivt. Men nu är vi tyvärr långt ifrån det och måste leva med det.

Sedan tänker jag hävda det inte är någon skillnad om Sylvia Bjon är känd som Sylvia Bjon eller en pseudonym. Det enda som spelar roll är att folk förknippar henne med en viss person som figurerat i media. Om Sylvia Bjon råkade heta Anna Pettersson och hon inte figurerade i media så skulle ingen förknippa hennes åsikter med någon person.

Eller råkar man heta Tarja Halonen, utan att vara *den* Tarja Halonen, så kan det lätt ge upphov till missförstånd…

Ännu en orsak tillåta pseudonym är att man kanske inte vill uttrycka sig som representant för ett företag. T.ex. YLE har regler för hur deras medarbetare bör uppföra sig i sociala medier. Ibland vill man, helt legitimt, uttrycka sig utan allt det bagage en publik profil för med sig. Ibland kanske man bara tycker vad man säger är viktigare än vem som säger.

Man skall också komma ihåg yttrandefrihet inte är en rättighet att få säga vad som helst när som helst var som helst. Om jag har en blogg (eller ger ut en tidning) så har jag rätt bestämma vad det kommer ut via den. Är man inte nöjd med vad jag släpper igenom så är det fritt fram sätta upp en egen blogg eller tidning. I min blogg är det främst frågan om min yttrandefrihet, inte din. Yttrandefrihet betyder också att jag kan bli ansvarig om jag inte städar upp efter dig.

Det bästa och stamtidigt sämsta med anonyma kommentarer är att man faktiskt får höra vad (mera eller mindre) okända människor tycker. Jag har alltid (nåja, länge åtminstone) tyckt det är bättre se vad som puttrar än att koka med locket på och plötsligt exploderar det i ansiktet på en. Det är t.ex. värre sopa rasism under mattan än att få den kastad i ansiktet. Jag VILL rasistiska riksdagsmän skall hängas ut. Bara det som kommer ut i det offentliga kan bekämpas.

Sen gäller det komma ihåg jag valt använda pseudonym, så man kan knappast kalla mig för opartisk. Nu är jag ingen kändis i verkliga livet heller, men den främsta orsaken var att jag ville det skulle spela roll vad jag säger, inte vem som säger. Den andra orsaken var att jag inte vill dra mig från att uttrycka mina åsikter bara för att undvika en potentiell arbetsgivare kan googla mig någon gång i framtiden.

Men sen gick det en tid och sedan insåg jag att jag är mera identifierad när jag kommenterar som Bakpappa med en länk tillbaka till min blogg än om jag gjorde det med eget namn. Så nu inbillar jag mig att om någon säger bakpappa så tänker alla på den där konstiga typen på nätet. :-)

Publicerat i bloggar, Internet, Ugh, Bakpappa har talat! | Märkt | 12 kommentarer

Det är alltid någon annans fel!

Kan nån fort repetera för mig vad som riktigt hänt? STX Finland söker om 50M€ lån av staten, men får knappa 50M€ i stöd (som inte behöver betalas tillbaka) istället. Och nu är det bara statens fel kryssaren gick till Frankrike?

Visst är det fint att sannfinländarna gör en interpellation, men tror någon faktiskt det är annat än teater? Vi kommer ändå aldrig i en interpellation få utrett varför beställningen gick till Frankrike. Tänk om fransmännen gav en bättre offert med någon annan morot än den sista miljonen?

Och varför kan STX Finland inte låna från den fria marknaden? Visst, räntan är högre, men nu med stödet så hade de inte behövt låna mera än typ 5-20 miljoner. Lite beroende på hur noga man räknar med vart pengarna hör.

Och visst är det synd staten inte kunde köpa 20 000 manarbetsår för 50M€. Men i något skede måste man också börja överväga hur mycket staten kan stöda olika företag utan att konkurrensen blir snedvriden. Och varsvindustrin är redan av hävd en väldigt snedvriden bransch. Det finns ju också en sannolikhet en del av manarbetsåren hittar annan sysselsättning. Tyvärr så innebär inte en 50M€ satsning nu att det finns fortsatt arbete för varvsarbetarna. Arbetet kommer alltid ett fartyg i taget. Skall man då alltid stödja varje manarbetsår med c. 2000€? Jag hade inte haft något emot ett sådant stöd som arbetsgivare.

Publicerat i politik | Lämna en kommentar

Det är bättre vara kränkt än sårad.

Kränkthet tas upp på @JPvEs blogg Essetter. Jag har egentligen själv aldrig använt ordet och kränkt har rätt nyligen dykt upp på min radar. Och nu har det kanske en lite dålig skimmer i och med uttrycket ”kränkta vita män” som närmast är ett glåpord i Sverige.

Däremot har jag alltid (nåja, de senaste 20 åren) sagt det är bättre bli arg än ledsen om man råkar ut för en orättvisa. Vad jag egentligen menat är kränkt, inte arg. Jag har bara inte vetat om det. För mig är skillnaden mellan kränkt och ledsen hur man hanterar att bli sårad. Den som blir sårad vänder det inåt och försöker kanske ändra på sig själv för att det inte skall hända igen, det äter på självförtroendet. Det är också lätt att igen bli sårad och högst antagligen märker ingen hur ledsen man blir. Det kan till och med vara någon sårat en ofrivilligt och gärna bett om ursäkt om den förstått vad den gjort. Blir man kränkt så vet man om att man själv inte har gjort fel. Man låter ofta också omvärlden veta om det. Sårade någon en i misstag så ber den antagligen om ursäkt och gjorde någon det med flit så låter den antagligen bli nästa gång. Rovdjur, speciellt fega sådana, ger sig bara på byten de tror de kan fälla.

Jag blev mobbad i lågstadiet av elever som gick två klasser ovan mig. Mera om det kanske en annan gång. Jag var rädd medan det pågick. Efteråt, när det slutat, var jag sårad. Sedan som vuxen kände jag mig kränkt. Jag lovar det är en känsla en miljon gånger bättre än att vara ledsen. Jag har i många år undrat vad som skulle hända om jag stötte på hen som främst mobbade mig, vår finlandssvenska ankdamm är ju inte så stor. Nu stötte jag till slut på hen(*) via mitt barns hobby. Hen hade inget minne av att ha mobbat mig. Jag antar det oftast är så.

(*) Nåja 95% säker på att det är hen. Det borde inte gå ta miste på den nunan, inte ens efter 25 år.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hello world! (del 4)

Jaha, så var det dags igen. Fjärde starten på min blogg. Först två gånger på bloggen.fi och sedan en gång på papper.fi.

Jag importerade min blogginlägg från bakpappa.papper.fi. Bilderna gick inte att importera, men de verkar vara länkade till bilderna på papper.fi. Så de fungerar så länge som papper.fi ännu håller igång bloggar. Med tanke på det väldigt aktiva underhåll de gör så vågar jag inte gissa på att det är speciellt länge.

Lite intressant var det också märka jag bara bloggade i två år på papper.fi. Eller snarare ett och ett halvt, för det senaste halvåret hare det nog inte blivit mycket skrivet. Jag kom ganska väl av mig när Papper blev  för långsamt.

Publicerat i Ugh, Bakpappa har talat! | Märkt | 2 kommentarer

Jag är rädd för Virginia Wolf

Jag var och såg Vem är rädd för Virginia Wolf med min kära hustru. Jag hade fått för mig det var någon sort av relationskomedi, men tänk vad fel man kan ha. Jag hade inte heller sett filmen med Elizabeth Taylor och Richard Burton, vilket kanske bara var bra. Föreställningen är lång. Tre timmar inkluderande paus. Jag måste erkänna jag nog tyckte den kunde ha varit kortare. Jag hade väl kunnat leva med en timme mindre. Jag tyckte också storyn hade lite konstiga vändningar ibland, var karaktärerna inte alls handlade logiskt. Skådespelarna tyckte jag gjorde riktigt väl ifrån sig, med det material de tilldelats. Jag hade kanske gärna sett karaktärerna som någon man lite mera hade känt igen som en riktig människa. Nu var det ofta lite för långsökt för mig. Det var också svårt tycka om karaktärerna, inte för att det var meningen man skulle tycka om dem. En tanke som slog mig var hur mycket mera avsky och medkänsla man skulle känna om könen var ombytta på karaktärerna. Man (eller jag?) tolererar av någon orsak bättre en kvinna som ”ragata” än en man.

Skulle jag få välja så skulle pjäsen koncentrera sig på det äldre paret. Det fungerade inte riktigt för mig med två samtidiga storyn. Det yngre paret fick liksom aldrig riktigt plats och djup i handlingen.

Hade det inte varit för de sista minuterna så hade jag gått ganska missnöjd från teatern. Nu förlät jag dem allt. De gick ett öde till mötes som ingen är förtjänt. Gå och se pjäsen, men förbered er på att för att riktigt ta den till sig måste man vara förberedd på en ganska tung upplevelse.

Det var också kiva se Amosscenen. Inte så dumt med utsikt ut över Esplanaden i bakgrunden.

Foto: Cata Portin

Publicerat i papper.fi-import, Tankar om livet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Hur räknar man jämnt på hushållsarbetet?

De svenska bloggkommentatorerna startade en diskussion om Lady Dahmers kritik av en reklam. Jag tycker de sköt ganska grovt förbi, men diskussionen slutade så klart rätt fort i hur man delar sysslorna i hemmet. Feminister (i ordets vidaste bemärkelse) är väl generellt av åsikten man skall dela bördan jämnt. Inte lika med millimeterrättvisa, båda behöver inte göra alla sysslor. Men tid är för det mesta något som används som måttstock. Jag har aldrig förstått varför. Varför är det likvärdigt i tid att jynssa wc-stolen och att gå ut med barnen?

Som man som hjälper till en hel del hemma (påstår inte jag gör hälften av allt eller allting), så har jag en lite annan syn än Sofia i diskussionen om ”mans-jobb”. Det handlar inte bara om tid. Det handlar också om viljan, rädsla, kunnande, vanor, … Jag vågar påstå en större del av männen kan vad kvinnan i förhållandet kan än det omvända. Jag kan sköta om barnen, laga mat, städa, byka … alla de typiska ”kvinnogörorna”. Jag gör det inte lika ofta som min fru och jag har en betydligt högre tolerans för dem. (Jag är mera allt eller inget. Skall jag välja mellan att städa hela kvällen för att vara nöjd eller läsa en bok så är det ett ganska lätt val). Min igen fru kan inte byta däck på bilen, laga vår dator, reparera en cykel, …. Listan på udda göror som måste göras sällan kan göras väldigt lång. En lista som faller på min lott, alltid. Det är en lista med saker hon faktiskt inte vill och därför inte kan göra. Nu tänker jag inte påstå det här i tid på långt när motsvarar vanligt hushållsarbete, men i ansvar och färdighet att utföra kommer det ganska nära. Det är också ofta frågan om göror som kan ha krävt någon form av inlärning eller förhandsarbete. Det är också ofta saker som jag måste göra utanför hemmet och min fru inte ser något av.

Jag vågar påstå det här är en ganska vanlig situation i dagens samhälle. Och det är klart att varje par skilt för sig får se sig i spegeln över det.

Det största problemet är egentligen inte ens att det inte är rättvist fördelat utan att den ena parten i förhållandet faktiskt inte kan utföra en hel del av de sysslor som det skulle vara skäl kunna. Vad händer den dagen jag går och blir under spårvagnen?

Jag har själv sett hur min mamma famlade ganska vilt efter att min pappa gick bort.   På samma sätt som många änklingar (t.ex. min morfar) får lära sig koka potatis när deras fru gått bort. Nog hade det varit betydligt enklare om min pappa delat med sig och de gjort ”hans göror” tillsammans. Det man inte kan ter sig alltid lite skrämmande. Det kan t.o.m. bli ett vapen i dåliga förhållanden om den utsatta inte vågar gå sin väg för att mycket i livet känns så svårt.

Så tänk på era nära och kära och tag med dem i det de inte kan!

Publicerat i Jämställdhet, papper.fi-import, Tankar om livet, Ugh, Bakpappa har talat! | Märkt , , | 2 kommentarer

Jag ser (ljus)rött

Vi var på kalas igår. Dottern fick själv välja kläder. Hon valde en ljusröd skjorta. En ljusröd kjol. En ljusröd klänning. Och ljusröda trosor. Jag anklagar dagis för det. Eller den som gett kläderna åt oss. Men det är absolut inte mitt fel.

Publicerat i papper.fi-import, Tankar om livet | Märkt , , , | 4 kommentarer